Maj 2000

Titt som tätt kan man höra önskemål om nån rejäl hejaklacksledare som har förmågan att få med sig alla på ståplats i olika ramsor. På www-boarden och det gamla planket klagas det ibland på att stämningen är lite halvtaskig emellanåt. Man vill att alla verkligen tar i när sången sprider sig i läktarleden. Och det kan väl vara befogat. Ni vet själva vilket tryck det blir när Toll ställer sig på räcket och drar igång "Ge mig ett I, ge mig ett F... Varenda jävel som stått och småmumlat en halv match fyller lungorna med luft och ansiktsfärgen får en rödare ton. Sen kommer urvrålet.

I ärlighetens namn: Är vi några hundra på Söderstadion, är det egentligen först när någon klättrar upp på staketet och samlar alla, likt en dirigent och anger vad som skall sjungas och när vi ska börja, enda gången vi lyckas få deras långsida att höra oss. Minns alla "Råttan på räcket!" Eller Buster med uppkavlade ärmar, nånstans mitt ibland taggtråden på staketet med ett långfinger mot gnagarna. Sen drog han igång ett par tusen strupar.

Men nu till den blåvita hejaklacksledaren nummer ett. Alla kategorier. Han gick under tilltalsnamnet KAMP. Jag tror att förnamnet var Krister, det är vart fall totalt ointressant. Man sa bara KAMP och alla rättrogna i början på åttiotalet på övre N, Nya Ullevi visste vem han var. Då menar jag ALLA. Oberoende av motståndarlag så dök han upp fem-tio minuter före avspark, ibland hade matchen redan börjat.

Det spelade ingen som helst roll om det var knökfullt på läktarn så banade KAMP sig en väg rakt upp till just den plats han ville ha. Han var inte så fasligt lång, men tung, säkert i hundrakilosklassen. Halvlångt hår som efter en halvlek var genomsvettigt för han jobbade likt en artist på ett räcke mitt på sektionen stödd med hjälp av en hand placerad på någons huvud, vem som helst, ingen ville eller vågade invända!

Sen blickade han ut över den samlade skaran Änglafans, och det kändes som hans blick sökte sig till var och en, ja varenda jävel som hade tagit trappstegen upp till övre N - en helig plats - skulle bara vara med och sjunga, och sedan vrålade den karaktäristiska hesa rösten :

- Hejsan grabbar är Ni klara? Därefter följde ett par-tre ramsor och under den sista ramsan kunde KAMP vända blicken ut över planen och liksom njuta av massans sång och handklappningarna, samtidigt som han gungade och nickade med i takten. Vid de berömda matcherna mot AIK i mitten av åttiotalet, då ungefär ett par ton mynt, golfbollar, stålkulor, batterier och ägg haglade mellan sektionerna, då stod Black Army på övre O åtskilda av ett staket och en rad med poliser - senare kom högre staket och ett stort finmaskigt nät hängdes upp mellan de övre klacksektionerna för att förhindra att kastade föremål nådde de olika supporter grupperna - brukade KAMP mest vara vänd mot Råttorna uppe på sitt räcke och drog den ena stockholmsfientliga ramsan efter den andra. Det känns falskt, men jag var också en av dem som sjöng med i:

-... Ja, jag vill hellre dö än bo i Stockholm! (melodi: Sveriges nationalsång). Och var är man nu bosatt, med allt vad det betyder av existensiella funderingar? Nåja, KAMP blev ett begrepp och var så stor att jag och mina kompisar i sjunde klass på teckningslektionerna alltid satt och målade Blåvittklacken med flaggor, hattar och halsduksprydda gubbar och mitt i smeten stod alltid en stor, tjock gubbe: KAMP! Någon gång i och med flytten till Gamla (?) så försvann KAMP, kanske fortsatte han att följa matcherna men jag har inte sett honom på väldigt länge. Men myten lever!

Ett litet minne från Brommafraktionen

Att Kamp kunde leda en grupp supportrar minns vi som såg honom. Killen är oöverträffad "på räcket" och vi väntar på hans återkomst.......
/BPS